Vaknar till skottlossning. Genom det på glänt ställda fönstret hör jag morgonljuden, människorna. Jag måste ha drömt, de sitter ju lugnt kvar. Rafsar fram mobilen ur den klädhög jag under de senaste dagarna sakta men säkert byggt av lathet och lättja. Klockan är innan lunch, jag har inga planer, alla är upptagna och jag är ensam. Jag somnar om.
…
Två timmar senare vaknar jag igen, den här gången av att telefonen ringer. Hinner inte svara, resonerar sömndrucket efterblivet i skallen om vem det kan vara. Det är E, hon låter glad. Vi har fått högsta betyg på uppsatsen vi skrivit, och på boken vi arbetat med. Jag undrar när bolaget stänger idag samtidigt som jag slänger påslakanet av kroppen och kliver ur sängen. Mina fotsulor är mörkt grå av smutsig linoleum och plastparkett. Jag intalar mig att det inte spelar någon roll, att jag inte ska bo där så länge till. Ändå plockar jag fram sopborsten och får bort det värsta. Nu knastrar det inte längre under fötterna när jag går i köket. J:s lägenhet är fylld av allt. Planteringar, skivor, böcker, saker. Ingenting ligger på sin givna plats. Kanske är det bara jag som inte förstår. Det är en tvåa med kök. Det finns förvaringsutrymmen som skulle göra en fyra rättvisa. Lådor, skåp och skrymslen överallt. Det känns som Sven Nordqvists förlaga och inspiration till myllret och dess möjligheter. Jag hör vattenkokarens knäpp när jag kommer ut från dagens första morgontoalett. Duschen kan vänta. Jag tar tre rågade skedar av det billigaste pulverkaffet och rör ner i vattnet. Det blir inte brunt, det blir kolsvart. Det kommer få bort hinnan runt skallen. På väggarna i köket sitter sidor rivna ur hans gamla fotoalbum. Det är bilder på oss, från längesedan. Jag går igenom hans skivsamling och stöter på historiska punkter även där. Kaffet har sin verkan men melankolin rår den inte på, inte nu, inte så här. Sitter i soffan, ser ut. Jag har balkongdörren på vid gavel, det är fåglar och barn i gräset utanför och jag känner för första gången på länge att jag också vill vara där. Äter snabbt upp knäcket i yoghurten, dricker kaffet ännu snabbare. Nästa gång minskar jag antalet matskedar. Jag har bas i högtalarna, det drar mig upp ur dvalan, drar mig den sista biten upp. Nu kan jag ta mig an det som vissa kallar för vardag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar