Natten som den var

Längs med upphöjda sträck, dragna i silversvart kantsten. I motvind som sliter tårar ur ögon och släpar längs kinder. Tvingar fram bäckar, smetar ut till deltan, försvinner men stannar i form av vita stigar i saltad sicksack mellan porer. Gårdagens tidningsblad dansar dödsdans och likt förvirrade marklöpare som tappat känslan för riktning börjar de stiga. Bläddrar mellan delar utan att läsa. Tusentals tangentknatter på papper spelar ingen roll. Tidningen försvinner iväg, längs gatan i vrålande hastigheter. Jag har ingen chans mot den. Blundar istället, längtar in. Snart där. Blundar igen och ser skiffret mot ögonlockens insidor. Det glimmar men försvinner i samma stund som jag bestämmer mig för att titta. Sömnen var nära. Inne nu. Nattkallt gummi utan struktur, gnisslar när det möter det solkiga golvet i trappuppgången. Jag trycker på knappen av metall. Den som från början var spegelblank men nu mest fungerar som ett flottigt dokument över uppgångens alla hyresgäster i form av fingeravtryck i lager på varandra. Hissdörrarna glider isär och jag kliver djupare in i huset. Står i ett chakt med meter efter meter av luft och kabel ovanför, inkapslad i en bur av stål. Den gnäller till efter ytterligare ett knapptryck. Rörelseenergin som samlats på hög pockar efter uppmärksamhet inför landningen vid mitt våningsplan. Går ur. Går in. Är hemma.