när mörkret aldrig kommer

Det tar tre minuter, max, att ta den gröna vattenkannan över gården och hälla dess innehåll över potatisplantorna. Tre minuter är en så kort tidsrymd att de ofta är för små för att behandla som egna ting, de klumpas ofta ihop till större sammanhang, tio minuter, en halvtimma, en timma etc. Det tog inte mer än tre minuter. Men eftersom de var så vackra måste jag behandla dem för det de faktiskt var: ett litet kort ögonblick av ensamhet, tre minuter som kändes som en timma. Klockan är över två på natten när jag tar de få stegen mot odlingen, J har bett mig vattna hans potatis medan han är borta, alla sover och det är knäpptyst bortsett från det sus som jag tycker alltid är närvarande i staden. Jag har gården för mig själv. Det är fuktigt, svalt. Det stilla porlet av det kalla livgivande vattnet bryts mot de blöta, knäppen som uppstår då det tränker ner i jorden och fyller tomrummen med sig själv. Även de minsta ljuden skapar ekon i natt. Jag tar mig tre minuter tillbaka, in genom porten till den lika tysta och tomma lägenheten.